Idag är det vår sista dag i Indonesien. Det här kommer låta konstigt men det känns både som om det var evigheter sedan vi klev av planet på Jakartas flygplats och som om det vore alldeles nyss. Vi kommer bära med oss många fina minnen härifrån. Vi gillar Indonesien och vill definitivt återvända hit någon dag. Folket är överlag enormt trevliga och hjälpsamma och omgivningarna jätte vackra. Man kan sitta på stranden här i Kuta varje eftermiddag och kolla på solnedgången, man tröttnar aldrig utan blir varje kväll lika imponerad av hur vacker den är.
br>Vi har spenderat mest tid i Kuta. Ett ställe som vid första anblick kändes som en ganska jobbig stad men som växt med tiden. Det är en levande stad. En stad som bjuder på många möten mellan olika kulturer. Senast igår hade vi ett jätte intressant möte med en ung man från Indonesien och det diskuterades ivrigt om skolgång, politik, religion, förhållanden och skillnader/likheter mellan våra länder.

Kutas bakgator består av många små starkt glänsande guldkorn i form av mysia restauranger. Vi har framför allt tre stycken vi vill lyfta fram och dela med oss av. Colours, ett litet lugnt ställe med skön stämning, trevlig personal och mat som både budgeten och magen älskar. Nasi Goreng, stekt ris med grönsaker och ägg, för 10 kr är Lovisas standard val och Emanuls, för samma slant är deras krämiga kycklingsoppa.

På colours finns en vägg där gäster får rita, klottra och skriva hälsningar. Det är på den väggen man ser Emanuel rita en tomte i ett tidigare inlägg. På väggen står bland annat
· Colour is my 2nd home. The place where i can find laugh, love and life.
· Imagine living a life without colour
· You always come back

Colours ligger på gatan benesari, en sidogata in från poppis 2. På den gatan ligger även vårt första boende här i Kuta, Beneyasa, som vi varmt kan rekomendera.

 

Vårt nästa guldkorn på matfronten är Warung 96 och ligger på samma gata som ovannämnda, ett ställe med riktigt bra drag på helgerna, trots att skivorna dom spelar är så repiga att det knappt går att urskilja vad det är för musik. Det serverar himelskt goda pizzor, sataya spett och jordgubbs lassis, man får maten riktigt fort och det går runt en glad man och stänker vatten på gästerna, medans de sitter och äter, när han känner för det. Här ska vi äta sista måltiden ikväll innan vi tar en taxi till flygplatsen.

 

Det sista stället är ett litet grekisk krypin. Vita stenvägar, ljust blåa möbler, gröna klätterväxter på väggarna och grekisk musik. Jätte god mat, perfekt när man tröttnat lite på den Indonesiska. Soulvlaki platen är utsökt!

 

Nattlivet sägs vara galet bra här i Kuta men det har vi tyvärr inte utforskat så mycket som vi hade tänkt. Det har inte riktigt varit läge så vi sparar på det tills vi tar med våra vänner hit för att spendera några veckor av sol, bad, surf, shopping och fest.

Vandringen börjar sakta sjunka in och jag glömmer (nästan) hur jobbigt den var och ser nu fram emot nästa topp. Det enda som gör mig påmind hur jobbigt det var är mina knän som värker så jag knappt kan gå. Dessvärre blir det nog inte nästa topp Kota Kinabalu, asiens högsta berg, som vi hade tänkt. Vi har gjort en del research senaste veckan ang. Borneo som vi beger oss till imorgon, och det visade sig kosta 3500 kr att bestiga KK, per skalle. Vilket känns lite för dyrt. Vi får se om vi hittar något billigare eller om vi får nöja oss med djungel trekking och dykning för Emanuels del. Djungel skrämmer mig dock mer än bergsbestignigen eftersom i djungeln finns det betydligt mer farliga djur än uppe på berget.

Under våra veckor här har även vårt förhållande hunnit fylla tre år. Även om vi glömde att uppmärksamma det när dagen väl inföll, och vi var på en av det romantiskaste öarna i världen, så gör det inte så mycket. Vi är lika kära för de och ser fram emot att komma hem och bli sambos efter det här.

Nu säger vi hejdå till underbara Indonesien och snart hej till farliga, mystiska Borneo.