Klockan ringde tidigt, och efter en snabb genomgång och ännu en banana pancake-frulle rullade en grupp på 5 från byn senaru ca 600 möh. Destinationen var vägs ände inåt rinjani national park och starten på vulkan-trekken. Vår grupp bestod av mig, Lovisa, en fransyska en tyska och en tjej från Schweiz. Utöver oss 5 hade vi tre bärare och en guide, Zup. När vi började vandringen sa lovisa att hon kände sig så lycklig över att göra något ansträngande med kroppen. Att det kändes så skönt. Inget hon är van vid från sitt soffpotatisliv hemma i Luleå. Som ni fårstår höll detta lyckliga humör inte i sig. Hon kämpade så svetten rann hej vilt men hon bet ihop och klagade inte så mycket som jag trott. Första dagen...

Dom första timmarna var genom tät djungel, och inte särskilt jobbigt. Även om svetten rann, fanns alltid något som tog fokus från det jobbiga och man tänkte inte så mycket på det. I takt med att höjdmeterna ökade, glesnade djungeln. Trädgränsen var starten för 5-6 betydligt tyngre timmar. Det blev fort brantare, solen gassade genom den tunna luften och det fanns inga apor som kunde distrahera en. Förutom allt detta så började jag må dåligt, kände mig febrig, kallsvettades och magen var i uppror. Enda lösningen var att hålla käft, sluta sig i sig själv, och trumma på uppför. Till slut kom jag och guiden upp till base camp 1, på kanten till den stora kratern. Några minuter senare kom lovisa och resten av gruppen. När alla var uppe och hade hämtat andan lite, stod vi och beundrade utsikten över kratersjön flera hundra meter ner. Helt otroligt. Jag ska försöka spara på superlativen i det här inlägget, för inga ord gör ändå upplevelsen rättvisa.

Nu var vi uppe på 2600 möh, och här var det förvånadsvärt kallt, ungefär samma temperatur som hemma hos er i höstmörkret. Efter middag och solnedgång kring klockan 6 blev det en tidig sänggång.

Dag två blev ännu en tidig morgon, och efter frukost och genomgång började vi sakta sakta klättra ner mot sjön. Hundratals höjdmeter efter en i princip lodrät kratervägg resulterade i att knäna bjöd på en ofrivillig men roande dans väl nere. Här badades det i den väldigt kalla sjön, som på sina ställen är ca 250-300 meter djup. Tyskan och en tjej från nederländerna vi mötte försökte simma över till kalleanka-vulkanen som ligger på en halvö i mitten av den annars helt runda sjön. De fick vända halvvägs då det var betydligt längre än de trott.

Med en utmattad tyska fortsatte vi till ett camp som våra bärare slagit upp längre bort. En bit från campet låg ett par hotsprings, med vattenfall kring tio meter, klippor att hoppa från och en vattentemperatur som var varmare än att bada badkar hemma. Vilket uppskattades av många efter den iskalla kratersjön. När vi kom tillbaka åts det lunch innan vi fortsatte. Det var bra att morgonen varit i slappandets tecken, för nu skulle vi upp för kraterväggen vi klättrat ner för tidigare + 300 höjdmeter till. Även om jag fortfarande mådde dåligt och det på papperet var en tyngre etapp än dagen innan gick det bra. Här uppe är temperaturerna liknande de i fjällen hemma, så det passar en värmeskygg stackare som jag.

Väl uppe i basecamp 2 var vi nästan 3000 möh och utsikten var fantastisk. Känslan att stå och titta ner på ovansidan på molnen är ganska speciell. Proceduren såg ganska liknande ut som vid basecamp 1. Middag, genomgång och solnedgång. På första lägret fanns det vildhundar som brukade roa sig med att stjäla saker från lägret, särskilt skorna av trötta bergsbestigare som vilade i tälten, så vi fick rådet att inte lämna saker obevakade. Här gällde samma sak, + att i utkanten av vårat läger huserade ett gäng ovanligt elaka makaker som till skillnad från hundarna var beredd att gå i handgemäng över minsta gosak. Det fanns tydligen hundar här uppe också, så man kan konstatera att vi var omringade av tjuvar och rånare.

Jag som brukar vara så välförberedd för vandringar hemma hade inte med mig några långbyxor hit. Av flera anledningar, nere på havsnivån skulle jag aldrig komma på tanken att använda några, så jag har tyckt det är onödigt att släpa på när vi har ganska så begränsad packning. Jag tänkte väl också att vi ändå är på ekvatorn, hur kallt kan det vara? Ett val jag bittert fick ångra när det inte var många plusgrader i luften och isande vind. Lösningen blev att linda en handduk runt varsitt ben och knyta fast med vad som fanns till hands. Spännremmar, kameraband, gummiband etc. Fungerade förvånadsvärt bra och vinden tog sig inte igenom. Kände mig dock som en idiot i mina nya byxor men nöden har ingen lag.

Efter solnedgången var det bums i säng, väckaren ställdes på 02:30. Väl uppe i natten så dracks det thé och gnuggades grus ur ögonen. Vi hade en sista genomgång innan toppförsöket, och guiden påpekade att berget inte kan tas på för stort allvar, varje år dör det människor på den sträcka vi vi ska upp för nu. Tio minuter i tre på morgonen började jag, lovisa, tyskan, fransyskan och guiden gå. Bärarna och tjejen från schweiz stannade i lägret. Normalt tar sista etappen bara kring 3 timmar, men bärarnas böner kvällen innan hade inte fått något gensvar, och vinden var nu ännu starkare. Landskapet var oerhört kargt, endast olika varianter av lavasten och klippor. Det var väldigt brant och här uppe fanns bara stelnad lava. Om man tycker det är jobbigt att gå i sand har man aldrig provat lavasten, de är en sak som är säkert. 3 steg upp blev två steg ner, bildligt talat. I pannlampornas sken balanserade vi längs kammen på väg mot toppen. Långt där uppe såg vi ljusprickar som sakta kämpade uppåt, det var en grupp som hade startat några timmar före oss. Lovisa hade nere i basecampet varit osäker om hon skulle följa, och det gick tyngre och tyngre för henne. Både på grund av att hon verkade fått samma magsjuka som jag, och att hon var utmattad efter de tidigare dagarna. Men hon kämpade på. Tillslut vart det för mycket, men eftersom man inte kan vända neråt i mörkret eller stanna på kammen om man inte vill frysa ihjäl var hon tvungen att fortsätta. Först tog jag hennes väska, sen tog hon stöd på mig och guiden. Hon var totalt utmattat och vi var tvungen att fortsätta i kanske en timme innan vi hittade en klippa stor nog att ta la bakom. Den låg just under sista branten innan toppen. Här stannade vi för att dricka och hämta andan. Jag ville verkligen upp eftersom jag kände att jag hade krafter kvar men eftersom det skulle ta två timmar upp och ner från toppen så stannade jag med lovisa. De andra fortsatte uppåt och när de försvunnit var det bara vi, vinden och stjärnorna kvar. När vi stängde av våra lampor för att spara batteri så förundrades i alla fall jag över stjärnhimlen. Det var så många stjärnor att det kämdes som att vi var i jämnhöjd med dem. Vi kurade ihop oss så gott det gick och försökte värma varandra. Tror aldrig jag frusit så mycket någonsin, inte ens hemma under de bistraste vinterdagar. Lovisa som var slut i både kropp och knopp fick panik och trodde vi skulle dö där, ensamma i mörkret. Efter mycket gråt och tröstande, och de längsta 90 minuter i mitt liv, började stjärnorna äntligen tyna bort. Solen kom fram över horisonten, så jag och kameran lämnade skyddet från klippan och trotsade vinden. Plötsligt kämde jag hur jag gled nedåt ena sidan av kammen, och upptäckte att jag fastnat i en liten lavin av lavasten. Med hjälp av en större sten lyckades jag hålla mig borta från kanten. Lovisa stod fortfarande i trygghet bakom klippan och började i takt med soluppgången få tillbaka tron på att vi skulle överleva.

När de andra återvänt fick vi höra att det endast var fransyskan som tagit sig ända upp till toppen. Med möra ben och huvuden började vi traska nedåt. Här hade vi fortfarande 9 timmars vandring kvar för att ta oss ned till en by där vår lastbil väntade på att plocks upp oss.